torsdag, maj 25

Alltså igår! Gillar ju min chef massor vanligtvis men gillar inte speciellt mycket att få ett samtal tisdag 17.18 med du, jag behöver en massa siffror senast imorgon kväll helt oannonserat när onsdag är dagen innan långhelg och tisdag måndag har varit fulla med att reda ut andras bajsmackor och fredag torsdag var gravidsjuka och onsdagen ägnades åt samme chefs andra mindre planerade behov på ännu kortare deadline. Och eftersom jag inte visste att ovan skulle behövas hade jag bokat in ett möte med vår nya bankkontakt 10.00 för att gå igenom våra lån som måste bindas om senast på tisdag om vi inte vill vänta ytterligare tre månader (nej) och klockan 12 hade jag lunchdate med Egon som jag ABSOLUT INTE tänkte boka av pga var alldeles för längesen. Eh och nu kom jag på att jag ju skulle bjuda på födelsedagslunch och att hon fick betala själv. Förlåt! Re-bjud, Egon? Så halva dagen var liksom redan bortbokad åt annat plus en timmaish till sånt som bara måstemåste göras innan långhelg och ja, jag blev klar 18.47 ("klar", sa direkt i tisdags att jag skulle göra mitt bästa men att xyz inte skulle kunna vara 100% pga tiden). Hetsade hem i bilen, packade för helgen och lämnade Stockholm 19.43 med förhoppningen om att barnet skulle somna inom en timma. Det gjorde det inte. Hon somnade i Källby, cirka 15 minuter till destinationen eller 32,5 mil in på vår 34 mil långa resa. Klockan var 00.25. Själv somnade jag 01.30, sov till 03.24 och var vaken till 05.40 innan jag sov ett par timmar till. För tredje fucking dagen (natten) i rad. Fy fan vad jag hatar hosta och medicinerna som gör mig speedy gonzales.

Inatt, när jag låg i min syrras säng i rummet vägg i vägg från resten av familjen för att "sova ostört", roade jag mig iallafall med att läsa om mitt liv från maj 2012-mars 2013 aka tiden när jag hetsjobbade och intalade mig själv om att jag hade koll samt multidejtade i jakt på en kille. Jag är så glad att jag har skrivit ner dom 8 senaste åren och deras känslor och tankar och grejer för när jag läste inatt om när jag träffade Andreas så minns jag ju exakt hur det kändes och hur han var vi var jag var där i början när allt var nytt samtidigt som jag så här fyra och ett halvt år ett giftemål och ett och ett halvt barn senare ju vet hur det blev. Att det faktiskt VAR han. Att det går att läsa i dået hur nuet fanns där. Hur han tittade på mig tog i mig såg mig såg mig såg mig. Och såhär i vardagsvortexens snorkladd och ständiga plockande så påminns jag om det som är vi bortom allt annat. Det vi:et som skapades där i rödvinsångorna och söndagstrasslade ben och sena nätter. Det som var innan sorg och mörker och trötthet och graviditeter och bebisdagar, och nätter. Det uppsluppna. Det tramsiga. Det försiktiga tassandet kring vad vem hur som ändå var så starkt hos oss bägge. Och jag tittade genom väggen på min snarkande familj och såg utan att vara i rummet deras positioner i sängen. Det avslappnade minspelet och dom halvöppna munnarna. Jag såg det som var dåförtiden i den totala tryggheten självklarheten som är nuförtiden. Hur mannen som jag känner rakt igenom hundratusenprocent, som en förlängd del av mig, faktiskt är det där andra också. Inte bara pappa medförälder vardagspartner utan killen som får mig att kikna av skratt och vars kyssar fortfarande gör mig yr.

tisdag, maj 23

MEN GIVE ME A BREAK!

Okej, illamåendet gick över i helgen, tack för det! Visserligen efter att jag först var tvungen att kaskadkräkas av äckel för att jag skulle slänga kissblöjor, men ändå. Att lägga till den långa listan av saker jag inte gör i vårt hushåll: byta blöja på barnet. I lördags började jag istället att hosta och nu går jag omkring och hostar och hostar och sover inte pga hostar och är astmatät fucking IGEN. Sen jag blev preggers i januari-ish har jag varit förkyld/tät->mått illa->varit förkyld/tät OCH mått illa->haft ont i ryggen->mått illa->hosta/tät. FÖR I HELVETE, jag är så trött på att aldrig må bra. Att bara gå omkring och gnälla hemma över kroppens uppenbara förfall istället för att ha gravidglow och njuuuuuuuta (hahaha, vem njuter av en graviditet? Upp med en hand!). Den enda positiva grejen skulle väl möjligtvis vara respiten från PMS:en och dess månatliga domedagskänslor/känsla av att vilja skilja mig från Andreas är en rimlig känsla. Skulle gärna ligga på exakt den här hormonbalansen for ever and ever för den anledningen, men i övrigt nej.

fredag, maj 19

Å andra sidan gick jg från spökveckor i graviditeten till världens huvudvärk och illamående igår så jag fick gå hem från jobbet och sova i fem timmar. Idag är jag hemma pga mår illa men mest för att jag vanligtvis inte jobbar fredagar men hade tänkt att göra det idag för jag har så mycket att göra men inte på bekostnad av hälsa. Gissar att vi nu är inne i den delen där jag kan äta typ ett halv äpple åt gången utan att må illa av mättnad. Och! Precis som förra gången är jag så JÄVLA slemmig i halsen och det gör mig också kväljningsbenägen av äckel dagligen.
Jag är så kär i mitt barn just nu. Det är säkert hormonellt men det enda jag vill är att hon ska gå omkring i blöja vara gullig och att kramas hud mot hud. Jag drabbas av cute aggression flera gånger per dag och kommer snart behöva bettskena. Jag vill ju respektera hennes integritet och bara gosa när hon vill osv MEN DET ÄR SÅ SVÅRT NÄR HON ÄR SÅ GÖLLIG!

måndag, maj 15

På andra sidan bebischartern

Vi åkte ju på en all inclusive-baby-extra-allt-semester på Mallis en vecka med ett par kompisar och deras barn. Det var ju ljuvligt att vara i 25 graders värme och bara få hänga med familjen helt utan alla vardagliga måsten och hotellet var väl fräscht och rummet bra och så, men lelle barnet blev matförgiftad av äckelbuffén. Snyft. Det var så så så synd om henne när hon torrhulkade och grät och tittade på oss som men varför gör ni ingenting? Vad händer? Vid ett tillfälle blev hon så matt så det var som att hålla i en nyfödd igen, albeit en jävligt stor nyfödd. Hon var helt slapp och bara lutade huvudet mot mitt bröst med halvöppna ögon och flämtade. Då blev jag faktiskt orolig på riktigt. Men vi gjorde som 1177 rekommenderade och gav henne 5 ml vätskeersättning var 5:e minut i några timmar och vips så piggnade hon till så mycket så hon kunde slå bort skeden och spotta och fräsa. Det borde ju vara irriterande men vi blev så himla glada över att hennes humör var tillbaka så hon hade kunnat göra vad som helst just då. Och några dagar efteråt skulle det visa sig. Vill barnet ha glass? JAJEMÄN! Varsågod. Bli buren överallt? INGA PROBLEM! Peka på precis allt med sitt uppfordrande DÄ?! och gå själv hem från restaurangen så det tog en timma istället för fem minuter? NEMAS PROBLEMAS, allt för dig min älskling.

Ving har betett sig riktigt rövigt och personalen på hotellet var under all rimlig kritik och flygresan var schemalagd till 23.55, gick en timma sent och vi var hemma 06.10 på morgonen, men det har ändå in all varit en jävligt härlig och välbehövlig semester.

Jag och Andreas har det ju inte dåligt, vi har en rätt härlig vardag till och med, men den senaste månaden har det liksom skavt lite att vi är Familjelogistik AB och ungefär 0% par i kärleksrelation. Det är himla svårt att sätta tummen på exakt vad det är när allting flyter på och vi skrattar åt barnet och aldrig bråkar eller typ ens tjafsar, men jag har haft en känsla av typ men jag då? JAG-jag? Var är min bekräftelse? Var får JAG plats i den här relationen när jag inte bara är mamma? Finns jag ens? Finns vi ens? Fan det är skitsvårt att vara allting; närvarande mamma, närvarande fru, prestera bra på jobbet, vara en bra kompis, dotter, syster. Det är svårt att prioritera för hur en än gör känns det lite som att en inte räcker till riktigt. Och i allt det, när vardagen funkar och allt är liksom trevligt hemma så blir det lätt att relationen kommer typ sist. För det är ju ändå småbarnsår och vad kan en förvänta sig egentligen? Vi har ju det trevligt? Ni vet? Men så kan det ju inte vara? För sen då? När småbarnsåren är över? Ska en titta upp och ba NÄMEN DU? VEM ÄR DU? VILKA ÄR VI? 

Det har tagit upp mycket tankeplats och känsloplats lately. Så jag försökte förklara det för Andreas för några veckor sen och det är fan inte heller det lättaste för det finns ju liksom inget som är fel-fel. Det är ju "bara" en känsla av att det inte är helt rätt? Jallefall, jag tror att det gick igenom (eller så var det mina niagra falls-tårar) i kombination att vi tänker på det bägge två för det började kännas lite bättre innan vi åkte redan, men efter en vecka tillsammans? HERREGUD JAG ÄLSKAR MIN MAN! Det är klart att det är honom jag ska leva med forever and ever. Vi är ju svinbra och go team! och vi är ju kära i varandra bortanför föräldraskapet också. Det var det bästa med resan, att bli påmind om det.

onsdag, maj 3

Är gift med Jessica Simpson

Vi sitter i varsin soffa i vardagsrummet. Jag slökollar internet och Andreas kollar på det där konstiga matprogrammet med en skrikig amerikan med blonderade toppar och solglasögon i nacken (SANT!) åker runt på ställen som serverar tusen kilo kött i sås (typ). Jag kollar också med ett kvarts öga ungefär. Plötsligt zoomar dom in vad som ser ut som råa kuber kött i nån pokébowl-grej varpå jag lite äcklat frågar Andreas om det verkligen är kött? Ja! Det är kött! Jag frågar igen för seriöst stora kuber rött kött? Njäe va? varpå mitt geni till man ba alltså tonfiskkött.

Igår mat jag inte tålde, idag chicken of the sea-brainz. Vädrar följetång på föräldraledighetshjärnan.

tisdag, maj 2

Välkommen till klubben älskling

En månad in i föräldraledighetslivet slog min man till med en hej jag har en bebis jag ska ha koll på jag sover inte på nätterna det är så mycket att hs koll på-dag. Han har på en dag lyckats:

* Gå ut och gå inklusive handla på hemköp i t-shirt som förutom är fläckig och har hål i även var vänd ut och in.

* köpa lightost (uäck, VEM äter ens det?)

* laga mat med ägg i vilket upptäcktes vid dukat bord framför middagsgäst. Jag är jätteallergisk mot ägg. Vi har varit ihop fyra och ett halvt år.

* duscha och ÅTERIGEN sätta på sig en (annan) t-shirt ut och in samt återigen gå och handla i den.

Jag älskar honom.

måndag, maj 1

Ett år

Det är ett år sen du kom till oss Ellen. Jag vet faktiskt inte hur jag ska kunna skriva om det för det är så konstigt hur nån kan ge ett helt nytt liv och samtidigt kännas som att det har varit så för alltid. Allt jag vill skriva känns som klyschor för så många före mig har sagt samma sak och ändå känns det som att jag upplever det för första gången nånsin. Du är det mest självklara som finns. Det är klart att det var du som låg där inne i magen. Det är klart att det är du som har saknats mig hela mitt liv. Det är klart att det är du som gör min kärlek till något lika automatiskt som att andas. Det är klart att det alltid kommer vara du.

Min lilla älskade tramsfia! Min smarta, roliga, härliga, knäppa person. Du är så många saker redan. Du har humor (och humör). Du är stark och envis och uppfinningsrik. Du är uppmärksam, nyfiken och snabblärd. Du vaknar varje morgon med ett glädjetjut och fortsätter dina dagar ständigt tjattrande, ständigt fnittrande. Du verkar ha en livslust som driver dig till allt som är gott och härligt och mysigt och skojigt här i livet. Du älskar ÄLSKAR att mysa och kommer med jämna mellanrum med din snutte eller ett gosedjur och kryper upp hos oss och mmm:ar. Du älskar att duscha och bli insmord och att äta mat så länge den smakar nånting. All barnmat spottar du ut med ett fräs. Allt smaklöst kastar du på golvet. Allt jag eller din pappa lagar älskar du.

På kvällarna somnar du hos mig eller sin pappa och sen sover du mellan oss. Oftast närmast din pappa för det är han som matar dig på nätterna men om du är orolig vill du sova nära nära nära mig, klistrad vid min sida med din lilla hand under min kind. Jag är din stora trygghet, men vet du? Du är min också. Du är min stora tröst när jag är ledsen, min trygghet när jag är orolig och bara att ha dig nära gör att jag glömmer allt som är jobbigt och bara blir lycklig och tacksam över att vi får ha dig. Att vi får vara dina föräldrar och se dig bli den du kommer att bli.

Ellen Isabelle, du är den finaste personen jag känner. Jag älskar dig mer än du nånsin kan ana.

lördag, april 29

Vi ska ha gäster om 18 minuter (alltså ingen förutom typ jag kommer väl nånsin prexis i tid men) och Andreas skulle för 1 1/2h sen bara gå och handla (ca 500m till hemköp) och ta en liten promenad men är hemma innan kvart över fyra! och nu är klockan kvart i fem och var är han? Ingen vet. Alltså det gör ingenting. Han kommer väl när han kommer. Det är bara så himla typiskt tecken på hans VAHNsinnigt dåliga tidsuppfattning. Alltså på riktigt, han kan inte bedöma hur lång tid nånting tar även om han gör det varje dag. Typ åka hem från jobbet. Ringer och ba går nu älskling, ses om tjugo! när det aldrig nånsin har tagit mindre än fyrtiofem minuter, oftast längre. Min chef, bless him, är exakt likadan. Äre nån form av manligt drag eller?

onsdag, april 26

Är ensam hemma för Andypants har tagit med barnet till sin pappa i Örebro över dagen/natten. Grät imorse när jag skulle gå till jobbet pga HERREGUD VARA UTAN MITT BARN I MER ÄN ETT DYGN??!! Men skärpte till mig och har sen haft en av mina bästa (arbets-)dagar på typ forever. Hade i princip back-to-back-möten och ni vet känslan när man ace:ar? Jag var så himla rolig charmig och lät så insatt och smart så jag nästan förvånade mig själv och sen kom jag tillbaka till jobbet emellanåt med tusen nya idéer och helt inspirerad och pepp PLUS med en jättemöjlighet för oss att öppna upp i USA framöver. Och! Vår nya person vi kommer anställa ska rapportera till mig. Älskar att chefa och vara med och utveckla unga förmågor.

Det bästa med mötena var ändå det sista där jag och en typ branchkonkurrents (fast ändå inte konkurrent) ekonomichef tog en kaffe för att byta lite insights om gemensamma konkurrenter och det slutade upp med att vi satt i nästan tre timmar och diskuterade min nya arbetsworldview om att vi måste sluta se konkurrens och börja hjälpas åt och trade:a erfarenheter istället. Hon gav mig kontakter rakt upp och ned och vi ska strax tvinga/sätta press på två leverantörer i ett utvecklingsprojekt genom ett grupptryck som inte går att få till på egen hand. Det här är det nya arbetssättet, jag är 1000% övertygad. Vill vi framåt måste vi hjälpa varandra.

Unt! Unt! Unt! Avslutade dagen med en fyratimmars middag med Lisa på Bistro Bon. Åh, Lisa hjärta hjärta hjärta.

Nu ska jag försöka förlika mig med att lägenheten är tyst, mörk och tom och sen somna utan att nån sparkar mig i ansiktet.

tisdag, april 25

Vansinnet

Barnet är inne i nån fas igen som gör henne sjukt mammig/klängig. Eventuellt för att jag är borta hela dagarna, men låt oss låtsas att det är en fas. Förutom att jag inte kan stå upp utan att hon bokstavligen hänger mig i kjolarna så får inte Andreas natta henne utan att hon gråter som om livet var på väg att ta slut. Så jag nattar. Och det är ju urmysigt, men jag blir så jävla irriterad när det drar ut på tiden och hon somnar men vaknar igen och knölar runt så jag måste ta upp henne igen. Och igen. Och igen. Och... Nu lämnade jag precis över monstret till hennes pappa med orden hon gör mig vansinnig! Så känner jag inte struliga kvällar när vi delar på nattningarna. Då kan jag minsann andas och slappna av och tänka att det ju är rätt mysigt osv. Men nu? NEJJE. Vill bara att hon ska somna så jag får ha lite vuxenkväll innan jag måste gravidsova svintidigt.

Vecka femton

Den här graviditeten bara fortsätter att tuffa på alltså. Har fortfarande inte riktigt fattat att det kommer komma en till människa som ska bo hos oss trots att det var typ igår jag satt i samma situation. Till exempel förra året det här datumet då jag OCKSÅ var gravid. När jag promenerade till jobbet imorse tänkte jag på hur det kommer kännas när det här barnet också är på utsidan. Inte så mycket på hur själva barnet kommer vara eller hur jag kommer känna/vara/uppleva det utan mer kroppsligt. Att veta att den kroppen bara kan bli starkare och inte ska brytas ner en gång till. Att den kroppen bara kommer vara min i framtiden. Det är en himla konstig och göttig tanke faktiskt, även om jag inte på nåt sätt har nåt emot att vara preggers. En av anledningarna till att vi ville försöka få ett till barn så här snabbt var för att jag kände att jag kanske kanske kanske vill ha ett till längre fram (om det går bla bla bla) och jag fyller trettiofyra i år och vill inte ha tre småttingar samtidigt (om jag kan styra själv) men nu känner jag bara, BARA, nu är det nog. Inte en graviditet till. But then again, fråga mig när nästa unge börjar växa ur bebisstadiet och bli en person och mina hormoner skriker efter en ny bebis.

Hur mår jag då? Jo, men tack bra. Ungefär som jag gjorde pre-graviditet förutom ett visst illamående om jag slarvar med att äta och en tendens att somna när jag nattar barnet vid halv nio. Samt: en stor irritation kring kroppens uppenbara förfall. Att bära två barn inom loppet av ett år gör inte direkt under för core-muskulaturen kan vi väl säga. Ser mer gravid ut nu än jag gjorde i vecka tjugofem med Skrällen, fast utan den där fina rundade magen. Ser mest lite putigt tjock ut och jag vill ju inte att det ska störa mig men det stör mig. Och nästa lördag åker vi till Mallis på bebischarter med ett par kompisar och jag vill verkligen inte gå runt i badkläder just nu. Ska KBT:a mig själv med det gör inget att vara tjock och det spelar ingen roll vad andra kanske tycker om hur jag ser ut. Jag har lika stor rätt att vara där som alla andra. Mitt livskall är inte att pleasa andras preferenser. Det låter ju rätt okrångligt men H E L V E T E vad det inte är det. Jag försöker pysa ut ångesten hos Andreas men han tittar bara oförstående på mig och men du är ju jättesnygg?!:ar och bless him for it, men ibland önskar jag att han delade preferensramar och uppväxt med mig och inte som en slimmad perfekt medium-man som inte sticker ut på nåt sätt.

måndag, april 24

Det är så konstigt att ha liksom ett vanligt liv igen. Vakna, gå upp, gå till jobbet. Det är ju en jävligt konstig grej att gå och jobba när det finns en sovvarm och gosig pyjamasklädd klump att sitta i soffan med. Ba hejhej nu går mamma till jobbet. Och appropå det här med att kalla sig själv för mamma/vara en mamma? GUD vad det är konstigt att se så här i skrift eller prata med andra (främlingar) om det samtidigt som det känns ungefär tusen procent naturligt att både vara och kalla mig själv mamma i närheten av Ellen. Det känns fortfarande lite som att liksom vanliga Linn, jobb-Linn, är precis exakt som vanligt och då är det ju jättekonstigt att jag också är någons mamma eftersom den personen är cirka sjutton i huvudet. Jag kan fortfarande bli nervös över att bli leggad på Systemet och varje gång (!) jag öppnar en flaska vin så känner jag mig typ lite som att jag gör nåt bus. För att inte tala om hur förvånad jag känner ibland när jag hör mig själv prata "officiellt" och fatta beslut om grejer eller hjälpa andra att göra svåra grejer. Jag? Jag kan ju inte nånting egentligen. Jag sitter ju mest och hittar på lite för stunden vad jag tror. Och så lyssnar folk på det?! Näe, gud det är ju så konstigt.

Sett från sidan är det väl inte alls speciellt konstigt att vare sig handla på systemet, vara någons mamma eller bli lyssnad på i jobbet när man är trettiotre år going on trettiofyra och har jobbat de senaste femton åren. Men inombords? Så konstigt. Jag vill ju bara ligga i soffan och äta godis till middag och aldrig göra tråkiga grejer som att städa eller så.

torsdag, april 20

Jag intervjuade en tjej förut som var liksom jag själv, fast några år yngre. Alltså inte exakt såklart, men så himla många drag och grejer var lika. Jag vill på allvar typ bli hennes mentor och ba kom här så ska jag lära dig allt jag kan. Älskar ju mig själv va.

onsdag, april 19

Jag älskar Sverige och jag ÄLSKAR att betala skatt. Ellen har hostat i några dagar och igår på eftermiddagen kulminerade det i nån form av andfåddhet och pipande andning som gjorde att jag, rutinerad astmatiker som jag är, fick pa-nik och ba NÄE NU ÅKER VI IN! Klockan var halv fem och vårdcentralen stängde fem och 1177 hade 25 minuters väntetid så jag kollade in närmsta närakut/jourcentral och insåg att vårdcentralen också var/är jourcentral så vi åkte dit. Cirka en minut efter att vi gick in genom dörrarna och jag sa jag tycker att hon andas lite jobbigt stod vi framför en sjuksköterska som kollade lite och pratade med Ellen och konstaterade att vi nog kunde vänta tio minuter tills jouren öppnade men om det är nåt så är det bara att knacka här på dörren, vi är precis här! Vi fick första tiden på jouren, blev inskrivna, fick ett rum och en läkare två minuter senare som mätte syresättningen och lyssnade på oss och på Ellen och skickade hem oss med ett betryggande allting ser jättebra ut, men vad bra att ni kom in! Vi var hemma igen halv sex. 

OCH DET KOSTADE INGENTING! 

Så himla himla himla himla himla tacksam för att vi gemensamt hjälps åt att se till att det här är vår vardag.

tisdag, april 18

Som en död

Igår somnade jag när jag (i vredesmod) lade Barnet Som Aldrig Ville Somna och som gjorde allt i sin makt för att vara vaken. Till slut blev jag så irriterad så jag bara lade ner henne i sängen och lade mig bredvid och så somnade jag väl tydligen och nån gång borde väl barnet ha gjort detsamma med tanke på att hon låg kvar och sov när jag vaknade fullt påklädd med linser i och allt vid halv ett. Då låg Andreas bredvid och snarkade och herregud vad jag hatar honom på nätterna när han snarkar och jag vill sova. Fördelen hos pappa är att det finns ett sovrum till precis bredvid så där har jag sovit fyra av sex nätter nu. Kommer eventuellt aldrig mer vilja sova i samma rum igen. Jallefall, jag har sovit minst åtta timmar plus en eller två på förmiddagen sen vi kom hit i onsdags och jag blir bara tröttare och tröttare och tröttare. Känns ju lite som att det borde vara tvärtom, men jag gissar att Nya Bebins växtspurt måste få sin energi nånstans ifrån.

Tack förresten för alla grattis!! Vi är jätteglada och jag mår, förutom tröttheten, jättebra nu. Mår bara illa när jag måste byta blöja eller annat äckligt och är täppt i näsan, men i övrigt är allt bra. Måste säga att tiden den här graviditeten går så jävla mycket snabbare än förra gången. Det kändes ju som en eeeeeeevighet varje vecka förra gången och nu ba eh oj, är redan i vecka fjorton!

måndag, april 17

Att ÄNTLIGEN få berätta

Vi ska få barn igen. Jag är gravid. Igen. Det är så himla himla roligt! Och anledningen till att jag har skrivit cirka noll saker här senaste veckorna. Mellan att vara förälder till barnet vi redan har, jobba och försöka överleva illamåendet har det inte funnits så mycket tankar på annat värt att dela. Men nu är första ultraljudet gjort och so far so good. Jag andades ut tolv veckors luft när barnmorskan ba och lilla hjärtat pickar så fint så. Men ja, det var planerat eller med flit eller vad man ska säga och det blir nästan precis 1 1\2 år mellan barnen om allt går som det ska. Jag är i vecka fjorton nu så en tredjedel down, woop woop!

söndag, april 16

Ej smart

Vi är hos pappa på påskledigt. Med tre vuxna på ett barn tänkte jag väl att jag ändå kunde få tid att ligga i soffan och läsa en bok eller ligga i sängen och se en serie eller VADSOMHELST UTAN BARNANSVAR. So far är den enda egentiden den när jag låtsas att jag fortfarande sover på morgonen fast jag ligger i sängen och kollar sociala medier eller igårkväll när jag gick och lade mig vid tio och bad Andreas sova i andra rummet pga snarkar så förbannat och sen tittade på ett halvt avsnitt Suits på volym 2 bredvid en sovande unge. HUR KAN DET BLI SÅ?! Varför är jag så dålig på att få tid bara för mig? Varför dyker det alltid upp ett barn eller en mat eller besök? Förut gick jag ut med Ellen i vagnen för att hon skulle somna, gick runt kvarteret och kollade andra halvan av Suits när jag skyndade mig in för att passa på att få en lugn stund medan hon sov. Åh, och och och, pappa kan vara barnvakt och vill vara barnvakt och vi har inte utnyttjat det för vi vet inte vad vi ska göra med fria timmar? HUR DUMMA I HUVET ÄR VI?!

torsdag, april 13

Körde 34 mil igårkväll efter en arbetsdag. Somnade efter midnatt. Vaknade vid tre och gick och lade mig i eget rum pga snark. Och sen vaknar jag 06.30 HELT UTAN ANLEDNING! Gick tillbaka till min familj som låg/ligger och sover i en liten klump, Ellen med huvudet i Andreas armhåla och kroppen klistrad tätt tätt intill, och snarkar ikapp. Och bredvid ligger jag och är vaken. Alltså sån waste.

måndag, april 10

Som en flock kajor

När jag var liten och inte kunde sova för jag var rädd, för spöken, för att nån skulle komma och kidnappa mig, för att nån skulle komma och döda mig, för jamen allt, så hade jag en skyddstanke. Den gick ut på att det stod riddare tätt tätt tätt runt min säng och skyddade mig från allt som var ont. Jag gillade väl Törnrosa och andra medeltidssagor antar jag, men att låtsas att det stod en mur med riddare runt min säng hjälpte mig somna kväll efter kväll efter kväll. Jag tycker fortfarande det är lugnande att titta på filmscener med marcherande soldater i raka led där det täcks upp för varandra på alla kanter, innan själva slagsmålsscenerna börjar alltså. Jag tror att det är nånting med det välorkestrerade som slår an säkerhetssträngen i mig. Att alla har sin plats och gör sitt jobb. Lite som i en flock kajor, ni vet de som böljar över hösthimlarna, tätt tätt ihop, följsamma men alltid samlade. Näst efter medkänslan för alla drabbade är det den känslan jag sitter med så här måndagen efter fredagens vidriga illdåd. En trygghet, en värme, en enighet. Det känns som att Sverige och Stockholm och alla människor jobbade lika organiserat som den där flocken kajor över trädtopparna utanför mitt fönster. Polisen var på plats inom minuter, läkarhjälp på mindre tid än så. Främlingar bar varandra, kramade varandra och öppnade sina hem och affärer och fordon och hjärtan för varandra. Med varandra. En galning begick ett vansinnigt dåd med en önskan om att sprida ondska och kaos och vi slöt upp med solidaritet, vänskap och en mur av kärlek. Det gör mig trygg. Det gör oss alla trygga.

fredag, april 7

Jag vaknade imorse, åt en väldigt provisorisk frukost bestående av knäckebröd, ett gammelt pitabröd och vatten (samt tjurade lite inombords samtidigt pga när jag var föräldraledig så var kylskåpet aldrig tomt...) och sen gick jag och lade mig igen och vaknade nyss. Så jävla jävla jävla skönt. Nu har jag duschat och borde göra mig i ordning när Skrällen sover, men det är så mysigt att ligga bredvid och gosa så jag tror jag sätter på ett avsnitt s-town och ligger kvar.

torsdag, april 6

Den andra sidan

Jag lunchade precis med min man och mitt barn. Vi åt på La Neta (yey!) och Ellen sov sig igenom hela måltiden så vi var helt handfallna vuxna som försökte konversera utan att bli avbrutna. Sen vaknade barnet och ville sitta i mitt knä och kramas och pussas i tio minuter. Det var ljuvligt. Nu har jag precis promenerat tillbaka till jobbet i solen och känner att livet fan är jävligt bra ändå.

onsdag, april 5

Jag känner ganska ofta att jag inte räcker till. Att jag vill vara nåt annat, på ett annat sätt. Att jag inte är en speciellt härlig person att vara med. Att jag var det en gång i tiden men nu är jag typ gift och morsa och är hemma och har noll att komma med till världen. Jag säger inte att det är så himla konstigt egentligen och på några sätt har det ju varit nödvändigt i och med allt som har hänt dom senaste åren, men jag är liksom inte samma person som jag var förut. Och jag vill på nåt sätt inte heller ursäkta det för livet händer ju och det förändrar en, men det är bara att mitt liv då och mitt liv nu är så himla olika. Jag brukade ju liksom ha tusen bollar i luften. Vara ute med olika människor hela tiden. Ha telefonen full av sms och messengerkonversationer. Jag brukade ha en massa kompisar som jag brydde mig om och som brydde sig om mig och alltså JAG VET att jag är i en tid i livet när alla andras liv ändras också, precis som mitt, och att typ allas fokus har gått från kompisfamiljen till egna barn och partner-familjen och att barn typ äter upp all ens tid och ork. Men vissa dagar känns de ändå lite...ensamt. Som att jag liksom inte är viktig för nån annan än typ Andreas och Ellen och kanske min originalfamilj. Och fast jag vet att det förmodligen inte är sant för jag känner ju inte så för mina kompisar på mitt håll så är det inte alltid så himla lätt att skilja på känsla och sanning.

måndag, april 3

Åh tiden, vart är vi påväg?

Min lilla bebis blev elva månader i lördags. Jag började jobba heltid imorse, eller jag ska väl ha semester på fredagar ett tag, men ändå. HUR GICK DET TILL? Jag har helt plötsligt gjort föräldraledigheten och ska in i nån form av vardagsrutiner i evigheten amen. Den där långa långa långa långa långa perioden av ledighet man typ får en eller några gånger i livet om en får barn är borta? Försvunnen för evigt i ett plockande av leksaker, nej Ellen, bit inte i sladden/kasta inte glaset/slicka inte på kontakten/vill du pussa mamma? och kanske fyrtiotusenmiljarder minuter av First Aid Kit och bebisvaggande. JAG VILL INTE JAG ÄR INTE REDO!

Jag tycker ju (duh) att det är en självklarhet att dela på föräldraledigheten och ser inte några alternativ i verkligheten, men rent mentalt är jag ungefär lika mogen som en kristdemokrat på kyrkläger. GE MIG MIN BEBIS MIN MIN MIN MIN MIN! Jag vill typ aldrig mer jobba? Jo, det vill jag, men jag vill ju vara med mitt barn också. Är lite sur för att jag var hemma när hon var en närsomhelst briserande liten hög av skinn och ben och Andreas får det roliga när hon kan gå och skämta och liksom fucking fattar det man säger till henne? Ba Ellen, nu ska vi gå ut. Kan du hämta din jacka och halsduken? och så gör hon det?! Eller alltså över min döda kropp att jag inte skulle vara hemma med nästa pyttebebis (och gnälla över det för det) och gå och vänta på min tur i ett halvår, men jag vill ha allt? All tid, alltid. Okej, Andreas kan få vara hemma också. Samtidigt. Bara jag får vara hemma och jaga en fnittrande blondin genom lägenheten. *tittar längtansfullt på teapartyrörelsen*

Jag läste på nån blogg imorse (hade länkat om jag inte hade varit så trött när jag läste så jag redan glömt av vilken) nån som skrev en för- och nackdelslista med barn. Och även om jag tycker att det är svårt och jobbigt och tråkigt (och vet att vi ändå har det sjukt enkelt) och att det ändrar hela ens (*min) varelse så kommer fördelen här: kärleken. (Obs. Det går APPSELUT att ha ett helt fulfilling liv utan den kärleken. Livet kommer vara lika bra för det.) Men den kärleken är liksom beyond allting? Den går djupare än min existens. Det är som att jag har fått ett nytt solsystem där jag alltid kommer kretsa i en annan bana. Det pirrar ut i fingerspetsarna när jag tänker på mitt barn. Det susar i huvudet och kittlas i ögonen och HERREJÄVLAR vad jag är kär. DET är fördelen.

onsdag, mars 22

En sömnrapport

Jag gick hör och häpna och lade mig klockan tio igår. Tog med mig det sovande barnet och kröp ner och sen måste jag ha somnat på typ noll sekunder för jag har inget mer minne av det hela än just precis det. Sov visst som en död också för när Andreas gick och lade sig låg Ellen med huvudet mot spjälsängens nedre del dvs cirka tjugo centimeter från att trilla ur sängen. Usch. Vaknade iallafall imorse och ba men nu måste jsg ju ha försovit mig?! Och så var klockan sju? Det är alltså så här det känns att vara smart?

tisdag, mars 21

Äta sova jobba dö

Alltså jag är så trött. Den kommer alltid på våren med ljuset, tröttman. Nu sover ju Ellen som en gud jämfört med många andra barn men hon vaknar fortfarande en till två gånger per natt och trots att uppvaken sällan är längre än fem minuter och sällan kräver att jag lämnar sängen om jag ens behöver engagera mig så börjar det kännas nu. Jag skulle ge vadsomhelst för en hel natts ostörd sömn med barn i egen säng. Men ta in på hotell då gnällspik? Ja, jo, jag tänker det ganska (ha...ha) ofta men utan Andreas och förmodligen Ellen så kommer jag ändå inte kunna somna och säkert heller inte sova djupt. Jag sover inte ens på soffan av samma anledning så jag får väl skylla mig själv I guess? Idag har jag iallafall varit hemma med Ellen och det är ju "ganska" intensivt nu så när Andreas kom hem somnade jag på soffan i en timma och sen var jag helt desorienterad när jag var tvungen att vakna och laga mat. Har också sagt i typ tre veckor att jag ska gå och lägga mig vid tio men likt förbannat sitter vi där framför ett-avsnitt-till-Blacklist hålögda till eftertexterna vid halv tolv. Fy fan vad jag önskar att jag var en morgonmänniska istället för en kvällsmänniska just nu.

fredag, mars 17

Jag har haft utvecklingssamtal på jobbet. Ellen var med för min chef  "har ju inte träffat henne på jättelänge, ta med henne!" Älskar att jobba på ett ställe där det här med familj liksom får existera och ta plats. Hon sov större delen av mötet (ja, det var planerat) så vi hann prata både sammanhängande och bra innan den stora charmoffensiven vaknade. Ska ta med barn på alla seriösa möten framöver. Hehe. Vi var iallafall himla överens omungefär allt så det var skönt. Om två veckor börjar jag jobba fyra dagar i veckan istället. Den femte och sista arbetsveckodagen ska jag vara ledig TILLSAMMANS med Andreas. Vi ska alltså lyxunna oss tredagarshelger i april, maj och eventuellt även fram till semestern börjar. Mmm..tredagarshelger. Jag tänker ungefär varje dag på hur glad jag är över att vi delar på föräldraledigheten. Dels för att jag tycker det är roligt att jobba och vill jobba men också för att det är så himla tydligt att Ellen mår så bra av det och har i princip samma relation till mig och Andreas sen vi började vara lediga halvtid. Det återstår väl att se om pappaperioden tar vid nu när han går hem på heltid. Har en känsla av att det kommer göra lite ont i hjärtat att bli bortvald, men han är ju cirka världens bästa förälder så jag förstår ju henne isåfall.

I helgen kommer mina barndomsbästisar hit. Vi ska gänghänga och spela minigolf inomhus och shoppa lite och käka god mat. På söndag ska vi göra brunch hemma hos oss och jag lade precis en beställning på mathem på nästan bara frukostmat för skitmycket pengar. Mmm...brunch. Om  ni har nån grej som ni ba ÄLSKAR med frukost/brunchmat så får ni gärna hojta till. En vill ju liksom imponera på söndag va.

Hepp, måste jobba lite nu. Trevlig helg!

måndag, mars 13

Livsuppdatering i punktform

Jaha sen sist då?

. Barnet har börjat gå (stolt skrikemoji) och stapplar omkring här hemma mellan olika möbler, längre och längre för varje dag. Gud jag skulle kunna skriva spaltmeter om ljuvligheten som är mitt barn men vi kan väl nöja oss med att jag aldrig nånsin trodde att det gick att älska så här stormande.

. Vi har haft möte med inredningsarkitekten för nya huset och gjort alla våra inredningsval. Det kommer bli helt mjukt och gosigt där tror jag. Synd bara att det inte är förrän OM FREAKING ETT ÅR vi får flytta in. Kommer väl så och hoppa på trappen så fort den är byggd med tanke på mitt extremt dåliga tålamod. Det är ett under att jag klarade av att vänta en hel graviditet alltså.

. I onsdags fick jag nog av hemmalivet och bokade ett rum på Scandic Haymarket lördag till söndag för götteunnshelg med lelle familjen. Hade tänkt shoppingdag, vila på hotellet och middag i restaurangen men fick pga bristande planering istället valla runt hungrig morsa, humörskämpande farsa och sovig unge efter matställe med god mat som accepterar vagn inomhus (seriöst Sverige skärp er!) och hamnade på Paolo Robertos italienare högst upp i Åhléns liksom bakom barnavdelningen
typ vid fyratiden. Yey för maten som var så jävla god och servicen som var ace och för femtonminuters pausen jag fick ensam vid bordet pga blöjbyte/kö när jag tog den sista klunken perfekt kaffe (bäst i Stockholm, no joke)
och pianohissmusiken lullade in mig i nåt state av totalt njut. Ney för well, Paolo. Vill helst inte stötta machomän mer än nödvändigt va. Sen hängde vi på hotellet resten av kvällen med plan att äta roomservice men HERREGUD vilken kass roomservicemeny! Andreas drog istället ner till McDonalds för en extra allt-beställning som vi käkade till tonerna av Melodifestivalen och vårt barns förnöjda fnittrande.

. Vi har bokat en all inclusive happy baby Lollo. Bernie-charterfest på Mallis andra veckan i maj. Ser så jävla mycket fram emot det.

. Så tacksam för Andreas jobbs härliga föräldraledighetsavtal som ger oss möjlighet att göra ovan. Kolla direkt om ni är med i AFA eller har kollektivavtal med föräldralön om ni är i småbarnsåren. AFA betalar ut retroaktivt också FYI.

. Har efter fem år köpt nya stolar till matbordet. Dom levereras imorgon och jag vet fortfarande inte vad vi ska göra med dom gamla. Det är min gammelmorfars och dom har varit hans och sen mormor och morfars och sen mina och nu faller dom bokstavligen ihop om man sätter sig på dom men jag har inte hjärta att kasta. Men vi har ingen plats att spara dom heller. BUHU.

fredag, mars 3

Ekonomitanten svarar och förklarar - fråga 10.

Motvalls säger:

- Bil(jäveln), hur mycket ska den få kosta?
- Om det orimliga händer, att en partner dör, och man inte är gifta, hur räknas då värdet på bostaden? Måste den värderas av mäklare och barnen köpas ut om den efterlevande vuxna ska ha kvar den själv? Kan ju bli ett väldigt godtyckligt värde eller? Eller gäller inköpsvärdet? Har googlat och frågat mkt om detta utan att få svar.
- Hur mycket är det rimligt att lägga på lampor som nyinflyttad? Jag sa 30 000. Min sambo suckade.
- Hur funkar kapitalförsäkring?

Här vare lite att sätta tänderna i. Synd bara att jag fryser så mycket så jag typ inte kan tänka, men vi gör ett försök va?

1) Biljäveln först: alltså så himla svår fråga? Det beror ju helt på vad en har för privatekonomi skulle jag säga. Men oavsett så kostar det väl minst typ 1500 Jag kan berätta hur vi tänker? Vi har en mammatraktor dvs en volvo V70 som är typ sex (?) år gammal. Vi köpte den begagnad av en kompis för jag personligen tycker att nya bilars värdeminskning de första åren känns så jävla värdelös att betala för. Men det är ju jag. Min man har ungefär samma relation till bilar som jag har till rymden, internet och faxen så han tycker vad jag tycker per automatik. Vår bil kostar oss (förutom värdeminskning som jag inte orkar räkna på) 650 kronor i försäkring (helförsäkring pga parkerar på gatan) och kanske 150 kronor i ränta och 1000 kronor i parkering och 500 kronor i diesel varje månad, totalt 2300 kronor. För oss är det en rimlig kostnad och den är nog rätt låg i jämförelse eftersom vi har gjort det här lifehacket: vårt billån ligger i lägenhetslånet. Det går ju att applicera om en köper bilen kontant eller om en bor i hyresrätt, men om ni äger ert boende och har ett separat billån, kolla om ni inte kan göra en värdering och få in billånet inom ert lägenhetslån. OBS! Kolla väldigt noga så en ökning av lånet inte knuffar upp er över nya amorteringsreglergränserna. Det borde bankpersonen verkligen ha koll på, men se till att dom ger er en jämförelse på månadsutgifterna och inte bara skillnaden i räntekostnad (MYCKET billigare att ha lån på boendet än på bilen) och amorteringsmässigt så kan ni ju välja att amortera lika mycket på den nya delen av lånet som ni hade gjort om det hade legat som billån.

(Hanna, jag tänkte på det här för er när du skrev infon till din fråga tidigare)

2) Det orimliga och väldigt ovälkomna att nån dör då, hur värderas vad? Värdet räknas ju på samma sätt oavsett om en är gift eller inte, men effekten av dödsfallet när det gäller bo kvar osv skiljer ju sig åt. Anledningen till att det är så svårt att få reda på vad som gäller är att det inte finns någon lag som reglerar exakt hur det går till. Det som är vanligast och mest rättvist är att använda marknadsvärdet minus ev reavinstskatteffekt samt mäklararvode dvs låtsas som att bostaden säljs. Det bästa är väl att använda tre olika mäklare och sen ta medelvärdet, men avtalsfrihet gäller så vad som arvtagare kommer överens om  blir giltigt. Att använda ett medelvärde minus reaskattseffekt och mäklararvode är väl så nära det exakta värdet en kan komma tycker jag. Arvslotten baseras ju på bodelningens totalvärde så en värdering till inköpspris ger ju lägre arvslott vilket ju på ett sätt kanske är rättvist eftersom det är föräldrarna som har bott i bostaden och köpt den och betalat amorteringar och räntor och renoveringar och byggt ett hem men kanske inte är korrekt i en värdering?

Det som gör den stora skillnaden i frågan ovan är förmodligen inte värderingen så mycket som: giftemål, samboavtal och testamente för det är det som reglerar om barnen måste köpas ut eller inte samt isåfall till hur stor del. Om en är gift och har gemensamma barn så har den överlevande maken fri förfoganderätt över all egenom och barn ärver först när den kvarvarande förälderna har gått bort. Hur fastigheten värderas där blir ju på sätt och vis därför irrelevant eftersom det ändå inte ska ärvas nåt direkt.

Om en är gift men har särkullebarn så har dom rätt till sin laglott direkt och kan därför behöva köpas ut. Är en sambo utan testamente så ärver en inte överhuvudtaget och då blir det ju 50% som ska köpas ut och underåriga barn behöver en god man som fattar beslut för deras bästa. Tror inte att en värdering till inköpspris accepteras då t ex.

Så, om en inte är gift så rekommenderar jag STARKT först och främst ett testamente och i andra hand även samboavtal och definitivt att se till att partnern står som förmånstagare på alla försäkringar.

Handelsbanken har någonting som kallas låneskydd som är en livförsäkring som täcker upp till 1 700 000 av bostadslån PER PERSON. Det ingår när en har lånen hos dom. Övriga banker har fristående livförsäkringar som täcker samma, men då kostar det några hundra varje månad. För oss är det självklart att ha en sån försäkring för den som blir kvar om det värsta skulle hända ska inte också behöva deala med att inte ha råd att bo kvar.

3) Lampor när en flyttar, alltså hahahahha! Jag är nog lite mer på din sambos sida. Eller jag önskar att jag också tyckte att 30 000 var en rimlig summa, men där är jag nog lite för snål. Det borde väl gå att fixa belysning i ett hem för en sjättedel av det? Men okej, har ni pengarna så absolut! Trettiotusen går ju att spendera på typ tre lampor om en vill. Det lider ju inte direkt brist på fina grejer att köpa.

4) Kapitalförsäkring är ett ISK (som vi har pratat om i tidigare inlägg) och är väl mer att jämföra med ett avgiftsbelagt konto än en försäkring. När pengar väl satts in på kontot ("kontot" = fonder/aktier i ISK) kan man ju handla med fonder och aktier utan att betala vinstskatt eller deklarera dom.


Ekonomitanten svarar och förklarar - fråga 9.

Tankar och vardagslunk undrar:
Betala av på csn eller spara?

Spara, i fonder, aktier eller något annat (spax?)

Motfrågan till sparande, hur argumenterar du för att unna dig saker? Jag kan ibland fastna i att det sparade ska sparas in absurdum. Jag borde framförallt resa mer, gå på teater etc. Men har svårt att ta från fonderna. Senast var för ett år sen då jag kör kolonin och den summan har jag sparat igen med råge sedan dess (kolonierna är inte dyra här).

Budget, roligare sätt än Excel.

Ja, hörru du, sparandet tänker jag att jag har svarat på i tidigare inlägg mer eller mindre, här eller här till exempel. Det beror på vad du ska ha pengarna till och hur stor risk du är villig att ta. Det finns en facebookgrupp som heter Ekonomista - Kvinnor som gillar aktier och privatekonomi med en massa människor som gillar sparande betydligt mer än mig. Kolla där vettja!

Jag vill nämligen fokusera lite mer på motfrågan, hur jag argumenterar för att unna mig saker? Det är lite mer av mitt favoritämne eftersom JAG ÄLSKAR ATT UNNA MIG GREJER. Är mycket mycket bättre på att spendera än vad jag är på att spara you see. Här kommer mitt första tips(/skäll): du har ett liv. Om du har en buffert så du klarar dig och ett upparbetat spar som genererar pengar genom avkastning och som redan är stort nog så du kan köpa även större inköp kontant så har du råd att unna dig lite göttigheter i livet också. Du har råd att spara OCH unna dig från vad jag förstår i din text. Det här är en väldigt personlig åsikt (om du vill läsa om nån som tycker fundamentalt olika när det gäller sparande och jobbande och sånt så kolla här http://miljonar.blogspot.se/) men livet är faktiskt mest till för att levas. När dom grundläggande grejerna som buffert och pensionsspar och lite sparande till eventuella avkommor är täckta så tycker jag att det är viktigt att sparande för sparandets skull inte står i vägen för levandet. Klart att du ska resa och gå på teater och köpa dig nåt fint som gör dig glad då och då. Ät mat du gillar, drick goda grejer. Ha på dig favoritkläderna som du känner dig finast i fast det bara är söndag. Ät choklad till middag ibland om du vill. Det är ju olika vad som triggar belöningssystemet hos olika människor men vad är livet till för om inte att försöka hitta luckor av lycka? För mig handlar det jättemycket om att jag är en lyxapa. Jag reser hellre kortare och till finare hotell än på långresa på billigare hotell. För att det är det som triggar mitt belöningssystem. Jag älskar krispiga lakan och tysta mattor och god mat och bra service. Jag gillar när det luktar gott och är rent och fint och färska blommor. Tror på riktigt att jag spenderar mer på färska blommor än på typ nåt annat efter räkningar, mat och allmänt levene varje år. Men det är ju jag. Du säger resor och teater som exempel. Det låter ju jättehärligt, gör det!

Jag tänker så här: om du tycker det känns som en spärr att sälja fonder för att göra dom här grejerna så kanske du kan göra en ny strategi framöver (liknande den vi har). Istället för att sätta över allt månadsspar till fonderna så sätter du över en mindre summa och sen skapar du vanliga konton och döper dom till det roliga du vill få in i ditt liv. Ett kulturkonto och ett resekonto kanske? För pengar du ändå ska spendera snart är kanske inte avkastningen avgörande? På så sätt sparar du ju ihop till dina roliga grejer så du slipper känna att du slösar, men tröskeln med att sälja fonder är borta. Sätt ett mål på varje konto och när du når det så MÅSTE du göra nåt. Det kanske kan trigga igång dig att bränna lite pengar och vinna livslycka?

Budget då, alltså har du provat appen Tink? Jag tycker att den är skitbra faktiskt. Det tar några månader och lite klickande men sen har du rätt bra överblick på vad pengarna går till och det går att sätta en budget per utgiftsgrupp (som du bestämmer själv), för sparande och en hel massa annat.

Lycka till!